Jag läser just nu John Steinbecks epos Vredens druvor för andra gången. Det var väl typ i högstadiet jag läste den sist. Boken publicerades första gången 1939. Det känns ändå som att den ligger helt rätt i nutiden.
Under -30 talet var det många som belånade sig och köpte mark på de stora vidderna på den amerikanska prärien. Tyvärr så var den amerikanska prärien inte gjord för jordbruksgrödor. Marken kunde inte längre hålla kvar vatten. Det blev torka. Hundratusentals utblottade immigranter tvingades lämna allt bakom sig när förödande sandstormar “The Dust Bowl” svepte över den amerikanska mellanvästern och utplånade väldiga arealer jordbruksmark. I romanen får vi följa familjen Joad på deras vedermödor när de tar sig till Kalifornien i hopp om att hitta arbete och en bättre tillvaro. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. De blir klimatflyktingar helt enkelt som jagas iväg av banker och finansfolk. De tränger in sig i en ombyggd Dodge från 1925.
Steinbeck verkar veta ett och annat om hur man meckar med gamla fordon, exempelvis är det en ingående beskrivning av hur man med enkla verktyg som en skiftnyckel, skruvmejsel och en kniv byter vevstakslager i mörkret vid vägkanten och sedan rullar vidare. Det kan man som ägare till en gammal traja, verkligen leva sig in i hur det kan vara. Fast utan att behöva svälta samtidigt då såklart.
Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.
Hur det går? Ja du får väl ta reda på det, och låna boken på närmaste bibbla.
