Redan på vägen mot Norrköping så märkte jag att hojen gick dåligt på lite högre varv. Den tappade orken och gick ojämt plus att den började slamra mer än vanligt. Jag drog ner på takten och hittade ett varvtal där den gick hyggligt bra. Ok jag får väl rulla hemåt i sakta mak tänkte jag och funderade på om det kunde vara boyertändningen som spökade. Den kräver ju ett friskt batteri som hela tiden ger minst 12 volt vid gnista, mitt biltema batteri kanske inte höll måttet? Kanske hade jag glappkontakt nånstans? Eller drog den in tjuvluft i förgasarna?
Jag stannade till vid en mack för felsöka men kunde inte hitta felet. körde vidare och nu började det regna och jag ville hem. Så jag körde på. Snirklade mig på småvägar förbi Norrköping och tänkte på Charlies råd att alltid åka längs en järnväg när man åker Triumph, då vet man att man kan ta sig hem nämligen.
Så jag valde att åka över Katrineholm. Nånstans tre mil innan Katrineholm gav motorcykeln upp helt. Där stod jag i regnet med pyttelite batterier kvar i mobilen och inget hus i sikte. Den känslan kan man aldrig uppnå på en modern motorcykel. En utsatt känsla av hjälplöshet.
Men också, fantastisk stöd på telefon av människor som försöker hjälpa till med tips på felsökning, och andra som stannar till där jag står vid vägkanten och erbjuder lift. En kompis bekant kunde till och med tänka sig att hämta upp mig med bil när han kört hem familjen till Nykvarn, men då hade jag varit tvungen att vänta till midnatt och fått låta hojen stå kvar vid vägkanten. Ett sånt stöd hade man inte fått uppleva om man kört hem på en ny motorcykel på E-fyran.
När regnet tilltog och ytterligare en familj stannade till för att se om jag behövde hjälp så liftade jag med dem till Katrineholm och hyrde en bil+släp, hämtade upp hojen och åkte hem. En person med en modern motorcykel skulle inte kunna somna så gott som jag gjorde den kvällen.
Efter felsökning hemma i garaget så upptäcker jag att den har väldigt dålig komp och att det pyser ut luft nånstans ur motorn, så det är bara att lyfta av toppen och byta alla packningar.
Nu startar hojen på första kicken, varje gång, och går som ett skott. Känslan och tillfredställelsen som man får när man kör på en klassisk motorcykel som man själv har lagat, den kan man aldrig få om man väljer att köra en modern motorcykel. Så det kanske är tur att min traja aldrig kan bli som en modern hoj.
Vilken tur för oss som åker på gamla skithögar, att få uppleva den känslan igen, och igen, och igen, och igen… Ride – Wrench – Repeat. 🙂