I garage föds kreativiteten. Där kan man mecka med fordon. Rockband repar i garage. Det föds frön till multinationella datorföretag i garage. Teatergrupper improviserar, silversmeder smider, konstnärer målar och små firmor kan hitta en fristad. Billiga garage kan rymma verksamheter som inte ger så stor vinst. Men som kanske kan göra det i framtiden om de får chansen att bli bra på det de gör. Vi behöver garage som kan fungera som experimentverkstäder. Ibland blir det bra. Många gånger säkert totalt meningslöst. Men i det stora perspektivet tror jag att det är meningsfullt för samhället att folk får försöka. Bra för en stad som Stockholm.
Grejen är att människor måste få hålla på för att guldkornen ska vaskas fram. Hålla på utan regler. I en storstad. Där man kan träffa olika sorters människor från olika håll och kanter. Stötas och blötas. I många riktiga metropoler finns just såna möjligheter. Människor med olika idéer kan mötas och förverkliga en dröm nånstans i ett garage. För länge, länge sedan var det så även i Stockholm. Men nu håller det på att försvinna. Stockholms innerstad verkar numera bara välkomna människor mellan 35-65 år som har ett välavlönat arbete och en vit Audi av senare årsmodell. Inga barn.
Bostadsrättsägare störs av såna saker som daghem, mcklubbar, rockklubbar, barer och alla andra sorters stökiga verksamheter som eventuellt kan sänka värdet på investeringen man gjort när man köpt en lägenhet. Listan kan göras hur lång som helst på små företag som sedan urminnes tider sålt, däck, skruvar, begagnade serier, inhyst konstgallerier eller salufört hojdelar på någon bakgata. Nu tvingas de bort av höjda hyror. Garage där folk förut kunde träffats runt en hobby står tomma när bostadsrättsföreningen höjt hyran med 170%. De kreativa och driftiga sprids ut i periferin och kan inte längre mötas på ett enkelt sätt.
Folk som är kreativa och driftiga deppar naturligtvis inte ihop för det. De flyttar någon annanstans. Det är Stockholm som är förloraren.
Dessutom är det hopplöst svårt för unga människor att hitta nånstans att bo i den här staden. Vilket gör att nästan inga studenter flyttar hit längre. En extremt hög andel av de som går på Stockholms högskolor är infödda som bor kvar hemma hos föräldrarna. Jämfört med andra högskolors intagning där en högre andel studenter är inflyttade. Staden dräneras på så sätt långsamt på unga kreativa begåvningar. Unga studenter eller gästforskare söker sig inte längre hit. De riktigt vassa högskoleutbildningarna finns snart inte här längre. De unga och begåvade får sin utbildning någon annanstans. De som sedan startar de nya framtidsföretagen i något garage någonstans. Det är Stockholm som förlorar.
Det finns många starka krafter som vill behålla bostadsbristen. Bankerna vill inte se sina säkerheter i bostäder förlora i värde. Byggföretag vill maximera priserna på nyproduktion. Politiker som privat sitter med lån på många miljoner är livrädda för att man ska bygga bort bostadsbristen. Då kan ju värdet på deras bostad sjunka.
Allt detta gör att Stockholm snabbt håller på att bli en plats för bara en sort människa. Men vem vill bo i en stad som är fylld med barnlösa vita tjänstemän mellan 35-65 som alla kör vita Audibilar? Garanterat doftfritt och utan några som helst nya intryck. Då ska ni få se på prisfall på bostäder i Stockholm. Kanske är det då det vänder.
Inte jag i vart fall .
Ska göra mitt yttersta för att lämna detta skithål.
Detta om detta.
Adjö.
Väldigt bra skrivet om läget i Stockholm. Tyvärr så sant. Cala provkör motorer på innergården nära Mariatorget. Helt absurt idag men ok för ett antal år sedan.
Till viss del tillhör jag den där gruppen likformade (spolformade) som bara blir fler men jag gillar det inte. jag håller emot i garaget. Där blommar den där kreativiteten som inte kan värderas i kronor utan i smilbandstöjningar. För många projekt och för lite tid men vad gör det. I mitt garage mår jag som bäst 🙂
Så sant, så sant. Har bott och arbetat på Söder i snart 30 år och har med oro och sorg sett denna utveckling bara rulla på. Och nån förändring verkar tyvärr inte vara på gång heller. Fast än så länge har jag kvar mitt garage…
Nu är ju det här skithålet hembygd för mig och de mina. Men trots det, en trivsam lägenhet med säkerhetsdörr i ett betonghus och tillgång till ett bra garage, så börjar det kännas mindre hemma än det gjorde förr. Jag är ändå hoppfull när jag hör att det finns små motståndsfickor i garage här och var i stan.
Ligger på soffan här på Ekens MC, i en lokal på Söder Mälarstrand där tiden stannade 1978, och nickar instämmande. Stockholm och jag är snart klara med varandra.
Välkommen till Garagekultur Henke. Ja men då är det inte bara jag som börjar tröttna då 🙂
Instämmer till fullo med artikeln… Stockholm har slagit knut på sig själv. Men vart ska man ta vägen? Göteborg? Är det bättre där?! 🙂
Hej Carl och välkommen i diskussionen. Det är nog samma sak i Göteborg skulle jag tro, fast med fem års fördröjning.