Axeln kan värka ordentligt ibland och jag kan tappa känseln i fingrarna, ett minne från en solig vårdag då jag la ner hojen för att undvika en krock med en buss som körde mot rött. Ibland pirrar det i huvudet där en bit av skallbenet opererats bort efter att jag föll från en klippa. Javisst, hål i huvudet på riktigt. Vissa dagar låser sig den en gång krossade fotleden och jag får stappla fram. Jag har brutit nyckelbenet, lillfingret och armen på vänster sida vid lite olika tillfällen.
Men som de säger; den som har fyllt 40 år och inte har ont i kroppen på morgonen har inte levat.
Och snart är det vår igen och dagar med ont i kroppen kan man glida fram på electran med mjukt och förlåtande komfortchassie. Den har ju till och med startknapp som komplement till kicken för mornar när man bara vill trycka på en knapp. Gubbigt och bekvämt.
Knapp !
Jag bygger ju ny hoj utan knapp och det kommer jag säkert ångra när jag står där bakfull i solen iförd läder på kroppen och plysch på tungan…
Jodu. Nu har du målat in dig i ett hörn. Men lösningen är väl att man gör som man lärt sig som yrkeschaufför, man måste planera sin körning. Planerar man att försätta sig i berusat tillstånd som leder till utmattning och kraftlöshet dagen därpå, så tar man hoj med knapp. Känner man sig spänstig, ung och smärt så tar man en hoj med bara kick. Är man osäker på sig själv så kan man som jag ha en med både kick och knapp. Eller så ser man till att moroten är så slö att den kan kickas av en orkeslös person, slöa kammar och otäta kolvringar.