Jag är inte religiös. Men ibland måste man stanna vid vägkanten och knäböja under en Triumph-färd. Jan Johansson tog bilderna. Meccandet rörde en skruv till registreringsskylten som var lös.
När man stannar upp såhär en stund så kan man ibland fundera på vad det är som hindrar en i livet. Varför kommer man inte vidare med projekt man håller på med? Det kan vara i jobbet eller på fritiden, men låt oss ta ett exempel från motorhobbyn. Jag tycker mig se två ytterligheter; perfektionisten och den otålige. Ingen av extremerna kommer att lyckas riktigt bra med att komma dit och hem igen med sin hoj. Den som söker det perfekta kommer antagligen aldrig ut på vägen med sin motorcykel. Det finns alltid någonting mer att polera på eller ännu en originaldel att komplettera med. När perfektionisten väl fått ihop den perfekta motorcykeln så vill han inte ta ut den på en smutsig väg. Det kan ju bli dammig och få grus i maskineriet. I andra änden har vi den otålige som tar sin hoj ut på långtur utan att allt är riktigt klart, man glömde kanske att efterdra toppen eller att ställa ventilerna. Jag vet vilken ände på skalan jag lutar åt för det mesta och vad jag har att brottas med. Mitt motto i livet är ”Det perfekta är ointressant, Nu kör vi!” och det är ju bra på så sätt att det brukar hända grejer. Men kanske inte alltid så genomtänkt. Många gånger blir det fort och fel, och då sitter man där igen och skruvar vid vägkanten. I sommar ska jag se om jag kan hitta den gyllene medelvägen mellan perfektion och att få saker att hända, så att det blir många problemfria mil på somriga vägar. En gammal Triumph är en bra läromästare. Den tvingar oss otåliga att bli lite mer noggranna med detaljerna. Samtidigt så är det nog omöjligt hur mycket perfektionist du än är att få den att inte läcka olja eller tappa en skruv då och då, åtminstone om du kör några hundra mil med den. Och det finns ju ingen poäng med att ha en gammal Triumph om man inte använder den.
