Den första snön

Man blir som barn på nytt när den första snön kommer. Man vill ut. Ta på sig mössa och vantar och sladda runt på småvägar.

Eller som Zacharias Topelius uttryckte det redan 1844:

Det var så mörkt kring fält och dal
och öde blomstergård,
och jorden låg så svart och kal
och känslolös och hård.

Då föll, en frisk novembernatt,
den första hvita snö,
och det blef ljust och godt och gladt
kring fält och dal och sjö.

Sen tar dikten en sorglig vändning. Precis som man ganska snart tröttnar på vintern när den aldrig tar slut. Zacharias, eller som vännerna sa ”zacke” fortsätter såhär:

Min flydda flicka mindes jag,
min vän i forna dar;
hur likt en tung novemberdag
mitt lif alltsedan var.
Vi möttes ju en dag igen,
en kulen, kulen höst;
då låg mitt hjärtas forna vän
invid en gubbes bröst.

Sin tro för guld hon sålt, min mö,
hon sålt för rang sin ed;
då föll den första hvita snö
uppå mitt hjärta ned.
Det var så friskt och kallt, och snart
min harm blef marmorhård;
och nattens stjärnor skeno klart
på öde blomstergård.