När januari är slut så tänker man att; nu jäklar; nu är dagarna längre och vi går mot ljusare tider. Snart blir det hojåka. Sen tittar man i kalendern och ser att det är minst en och en halv evighet kvar. Inser att det dröjer tills dess att man kan se såna här fina vårblommor vid vägkanten i Sätra igen och höra denna mulliga storstrut mullra iväg genom de södra förorterna.
Fan!
Nämen vilken jävla pjäs!