Jag var ute på en tur med hojen idag. Åkte till havet. Blåsigt. Gick längs klippan vi brukar dyka ifrån. Svårt att förstå att jag för bara någon månad sedan låg i det här vattnet och guppade, sökte svalka från solen. Åker inåt landet och letar upp några favoritvägar. Börjar tappa känseln i fingrarna efter någon timme och vänder hemåt igen. Nu är det höst. Snart vinter. Dags att gå i ide. Vintern är en tid som kräver en bra vrå där man kan vara med sina egna tankar. Sitter man där tillräckligt länge så kan några intressanta funderingar utkristallisera sig. Kanske kan ett projekt ta form. I bästa fall något livsavgörande. Men i vanliga fall oftast något mer trivialt, men roligt för stunden.
Så kan man exempelvis komma ut ur garderoben med en något förändrad motorcykel till nästa vår. Ny färg, annan tank, mer trim, ja vad som nu faller just dig in att göra. Som hjälp att komma i höststämning kan man läsa några rader ur Tove Jansson bok Sent i November:
“Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet. Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.”