En femstjärnig restaurang på Rivieran kommer aldrig att ha samma lockelse som att köra en gammal motorcykel på grusvägar i Östergötland. Jag har flanerat på kritvita tropiska stränder. Druckit drinkar på roterande barer i skyskrapor. Blivit serverad stjärnkockars miniportioner i världsmetropoler. Varit turist. Men det är ju rätt trist. Man vill ju vara mer än bara en konsument. Vilket många har upptäckt. Då letar folk efter upplevelser. Håller på med extremsporter i flock. Nu ska tydligen alla klättra i berg för att hitta sina kickar.
Stränderna är fulla av fulla turister. Det är kö upp till världens bergsmassiv. Storstäderna är alltmer lika varandra. Flygskammen kommer krypande, borde jag kanske stanna hemma för klimatet?
Vad ska en semesterfirare göra? Man vill ju ändå hitta på något skoj. Bila till Skövde? Gå på en mysig loppis? Fika på ett genuint 50-talskonditori?
Eller:
Ta en engelsk motorcykel från 50-60 talet. Bygg om den till en ball bushoj. Köregenskaperna blir då sämre. Ju sämre desto bättre. Stel bakram, hård sadel, framgaffel utan dämpning. minimal bensintank, svaga strålkastare.
Nu samlar du ihop några likasinnade. Packa det nödvändigaste på hojarna. Lämna karta och kompass hemma. Åk vilse.
Adrenalin:
Känn kicken av att få bakhjulssläpp på en grusväg med hoj som inte är gjord för det. Låt dödsångesten ta tag i dig när du lyssnar efter tecken på att motorn håller på att explodera i hög hastighet. Upplev regnet som piskar dig i ansiktet som små spikar. Undra om du kommer att klara dig på soppan som är kvar till nästa mack. Byt en kopplingsvajer i ösregnet på en busshållplats och kör genomblöt vidare.
Relief:
På kvällen efter en dag i sadeln. Lyssna på tystnaden i skogen. Njut av solen som bryter fram genom molntäcket och värmer dina värkande leder. Bada i en insjö där ni slagit upp era tält. Tänd en lägereld. Drick några bärs med polarna. Somna lycklig.
