Här står jag framför en ganska städad och nästan tom arbetsbänk. Nu ska det byggas motorcykel, lackas bensintank och andra intressanta saker. —Vad är meningen med det? säger Herr Richard Rättrådig. Det kommer ju inte att öka vår BNP eller leda till någon tillväxt. — Helt riktigt, det är helt meningslöst ur ett närsynt och kortsiktigt perspektiv. Men då har du inte lyssnat så noga på vad historikern och kulturteoretikern Johan Huizings har sagt;
“Civilisationen och ett samhälles kultur träder fram ur leken. Det sociala livet förstärks i sitt värde just genom dess starka element av lek.”
Så ta fram barnet i dig och bli den du verkligen är och vill vara, på ditt sätt. Vi är ju alla Homo Ludens — den lekande människan. Bejaka det.
— Vad är ett lag? Jag menar till exempel ett fotbollslag. Som Bajen. —Spelarna? — Ja det är ju dom som spelar fotboll. Som är laget på planen. Men är det verkligen spelarna som är laget? På riktigt. Spelarna spelar ju för att dom får betalt. Får dom mer betalt i ett annat lag, då byter dom gärna lag. Kan man då säga att spelarna är laget, mer än en säsong i taget? — Kanske inte. — Vissa spelare kanske. Såna som kommer tillbaka efter att de spelat i andra lag. Som visar var de har hjärtat. Som ger allt dom har, i slutet på karriären. Hos laget dom älskar, och därför blir legender. Som Kennedy. — Men annars är det folket som är laget. Dom som setat på Gunnarsons specialkonditori och ätit semlor med morsan o farsan som små. Som slitit ut många par snabba sneakers på våra gator på Söder, i orten, Årsta och Gullmarsplan. Dom kan vara födda här eller inflyttade, spelar ingen roll. Dom som hittat sitt lag, och tillsammans bildar kollektivet på läktarna, det är dom som är laget. Det är vi som är laget. Grabbarna och brudarna, dom gamla och dom unga. Dom som står i klacken. Som hoppar så att betongen kommer i svängning. Kompisgänget som träffas varje match och är nervösa. Dricker några bärs. Knallar upp till arenan. Pissar på samma ställe som man alltid pissat på. För att det betyder otur att pissa någon annanstans, när man knallar upp med grabbarna till arenan. Det är familjerna som sitter tillsammans på familjeläktarn och efter matchen går hem och äter middag tillsammans. Knattarna i knattelaget och drömmer om att få spela i A-laget. Ultras som lägger hundratals timmar, kvällar och helger efter kneget, på att skapa fantastiska Tifon på läktaren. Alla som bidrar till att det blir stämning på nya Söderstadion. Oavsett var vi ligger i tabellen. Generationerna som går tillsammans, farfar, grabben som nu blivit farsa och lilltjejen som går hand i hand Ringvägen fram. Som tillsammans i kör ropar: —De e vi som e HAMMARBY!
—Det är snart slutet på januari. Dags att sätta fart. Om du lyssnade noga i tisdags. Då hörde du nog startskottet. En svag knall som ekade i fjärran, och kanske också att det syntes en rökpuff. —Vilket startskott? Undrar du. —Startskottet till årets mecksäsong. Det är det jag menar. Nya tag ska tas. Nya former ska formas. Bobbers ska choppras. Choppers ska bobbras. Motorcyklar ska masseras till en bättre version, eller iallafall enligt en annan vision än den man hade förra året. Sedan får man se hur det går med det. Erfarenheten lär oss att det går olika bra olika år. Mötte upp delar av gänget på klubben. Alla var i funderingar om vad som ska byggas, sågas och ändras. Kanske ska tanken lackas? Verksamheten är en aning trevande. Sådär som det kan vara när man inte riktigt har kommit igång. Som en lång och lite småsömnig söndagsfrukost ungefär. Vårstressen är inte här ännu. Som tur är. Man hinner beställa grejer. Kolla på vad som finns i lådorna. Folk går runt o muttrar och skruvar. Pratar lite hit och dit. —Men vänta behöver du drag-pipes, det har ju jag. Någonstans. Men var? Ska kolla. Tror det var såna där båda piporna går ner på högersidan, asfräna. Men undrar var dom är? — Är det nån som har risers som passar till mitt texasstyre? —Jag har några här som kan funka. Men jag säljer inte, dom här är ju helt unika. Tillverkas inte längre. Vad kan du byta med? Jag behöver nya tändspolar och ett par gummin till handtagen. -Ja, sådär låter det på klubben när startskottet har gått.
Jag läser just nu John Steinbecks epos Vredens druvor för andra gången. Det var väl typ i högstadiet jag läste den sist. Boken publicerades första gången 1939. Det känns ändå som att den ligger helt rätt i nutiden.
Under -30 talet var det många som belånade sig och köpte mark på de stora vidderna på den amerikanska prärien. Tyvärr så var den amerikanska prärien inte gjord för jordbruksgrödor. Marken kunde inte längre hålla kvar vatten. Det blev torka. Hundratusentals utblottade immigranter tvingades lämna allt bakom sig när förödande sandstormar “The Dust Bowl” svepte över den amerikanska mellanvästern och utplånade väldiga arealer jordbruksmark. I romanen får vi följa familjen Joad på deras vedermödor när de tar sig till Kalifornien i hopp om att hitta arbete och en bättre tillvaro. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. De blir klimatflyktingar helt enkelt som jagas iväg av banker och finansfolk. De tränger in sig i en ombyggd Dodge från 1925.
Steinbeck verkar veta ett och annat om hur man meckar med gamla fordon, exempelvis är det en ingående beskrivning av hur man med enkla verktyg som en skiftnyckel, skruvmejsel och en kniv byter vevstakslager i mörkret vid vägkanten och sedan rullar vidare. Det kan man som ägare till en gammal traja, verkligen leva sig in i hur det kan vara. Fast utan att behöva svälta samtidigt då såklart.
Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.
Hur det går? Ja du får väl ta reda på det, och låna boken på närmaste bibbla.
Ishalkan hade spridit ut sig över hela landet. Ispansar täckte tågens kontaktledningar. Snöstorm från de brittiska öarna hotade att stoppa all vägtrafik. Myndigheternas råd är att alla ska hålla sig hemma och inte ge sig ut på vägarna.
“Men va faan! Det är ju trettondagsafton och fest hos Unrootables i Katrineholm!”
Enligt SJ är det endast snabbtågen som kan ta sig igenom kontaktledningarnas ispansar. De andra, långsamtgående tågen ersätts av bussar. Att sitta i bilen bakom långsamma ersättningsbussar genom snöstorm låter inte som en höjdare. Valet var därför ganska enkelt. Vi åkte snabbtåg. En annan fördel med snabbtågen är att de har servering ombord. Bra om man skulle bli törstig på vägen.
Klart värt att åka. Bra band. Bra folk. Bra stämning. Kul att få komma ut en sväng efter allt julmys i soffan.
