Nu ska det rivas, plockas sönder, och sen med ångest och stress byggas ihop på nytt framåt vårkanten. Jag pratade med en kamrat om min idé att bygga om hojen till en scrambler under vintern och sedan bygga tillbaka den i caféstuk igen nån gång senare, en hoj, olika stuk. Bara för att det går. ”Men är det inte enklare att ha flera motorcyklar” frågade han. Naturligtvis. Om man har pengar över så kan man ju köpa fler hojar och leva lite enklare, eventuellt. Men nu är det inte för att göra livet enkelt som man håller på med gamla motorcyklar. Jag vet inte vad det är som driver en egentligen. Vansinne kanske och för att det är ångestdämpande att hålla på.
Det är lätt att riva saker. Att sen komma ihåg hur det satt ihop är värre. Minnesanteckning til mig sjäv: ”Ta för vana att ta lite bilder då och då på hur grejerna satt ihop innan du skruvar isär det”.
Saker man har lätt att minnas däremot är alla oplanerade meckstopp längs vägen. Här är en liten bildkavalkad från 2013 från skruvande runt om på olika platser i landet på min hoj och andras som jag åkte tillsammans med. Alla missöden blev tyvärr inte dokumenterade, värt att nämna är såklart laddningsreläet som la av utanför Hjo, kortslutningen på väg till Midsommarfirandet och fjädern till brytarspetsen mellan Strängnäs och Södertälje.
Glöm inte däcken som löste upp sig , mm…
just det. man ska välja rätt gummiblandning anpassat för hastigheten och underlaget. Mjuka trialdäck på motorväg nöter mycket gummi. Det vet Alex och de som åkte bakom honom som fick ducka för nabbarna som kom flygande.
Ett av mina förträngda minnen är soppatorsk på väg till Enköping. Jag är en slarver.