I somras när vi var ute på en längre tur på några dagar märkte jag att hojen liksom ormade sig fram på vägen. Det regnade kraftigt, elaka små regndroppar som kändes som spikar mot min stackars haka. Jag tänkte att motorcykeln kanske hade blivit vattenskadad. Hur nu det skulle ha gått till. När vi tankade frågade Jonas ifall jag visste om att bakhjulet var skevt. Det var inget jag kände till sedan innan. Men nu hade ju hojen börjat orma sig. Kanske satt det snett monterat efter att jag spänt kedjan? Jag lossade bultarna och med ett kvastskaft linjerade vi upp det, fältmässigt, mot framhjulet. Det blev något bättre. Hemma efter denna tur tog jag loss hjulet helt och snurrade på det. Fälgen såg ut som ett hårdkokt ägg.
Jag tog kontakt med min polare FixarErik för några dagar sedan. Han heter så för att han är bra på att fixa saker. Han har nu masserat fälgen och dragit åt alla ekrar enligt konstens alla regler. Bör nu klara ett par raka säsonger till.
I sin roman Gentlemen skrev Klas Östergren en hyllning till rakkonsten. Våtrakning som utförs som en liten ceremoni. Med rakkniv och borste av grävlingshår, med vilken man jobbar upp ett kraftigt lödder från sin raktvål som ligger i en kopp. Han skrev även om andra saker i boken – som hur man ska knyta en slips – och boxning. Alltihop mycket fascinerande ämnen.
Jag har aldrig vågat mig på det där med rakkniv, verkar farligt. Men den rakhyvel som ni ser på bilden har hängt med länge. En så kallad säkerhetshyvel. Den lanserades som ett säkrare alternativ till rakkniv av Gillette år 1901. Köpte min på en konsumbutik i Skanstull 1986. Det var under värnplikten då det var en överfurir som hade väldigt starka åsikter om rakning – varje morgon. Poängen med att vara noga med rakningen, lärde vi oss under en övning med skyddmask. Vi skulle då krypa omkring i trånga gångar fyllda med tårgas, och övade strid i bebyggelse. Den som var orakad – kunde omöjligt få masken tät – fick i sig tårgas – mådde ganska illa.
Så i dessa oroliga tider är det extra noga att man ser till att ha riktigt vassa rakblad laddade i sin säkerhetshyvel. Jag brukar byta fyra gånger per år eller när bladet känns slött.
Hon kallade sig för Felicia, men hette egentligen något annat. Hon körde i 30 kilometer i timmen med sin epa, en gammal Volvo som hon hade fixat till med sina egna händer. Hon älskade att köra runt i den, att känna vinden i håret och friheten i bröstet. Hon brydde sig inte om vad folk tyckte om henne, om hennes kläder, hennes musik, hennes tatueringar. Hon var en rebell, en äventyrare, en drömmare. Hon körde i 30 kilometer i timmen på landsvägen. När du hann upp henne. Tutade och svor, blinkade med helljusen och gjorde en galen omkörning. Du skrämmer barnet som sitter i sin epa. På väg till stallet, eller kompisarna eller extrajobbet på Biltema.
Tänk på att barnet som sitter i den där epan är vår framtid. Kanske en nobelpristagare eller kirurgen som ska ta hand om dig när du kört av vägen i framtiden. Hon har ett namn, men hon kallade sig för Felicia. Hon försvann i fjärran när du tittade i backspegeln.
Var rädd om framtiden – den sitter i en epa framför dig – vinka uppmuntrande när du kör om, försiktigt och hänsynsfullt, nästa gång.
Jag har en kollega som har otroligt svårt att fatta beslut. Det kan finnas många om och men. Särskilt när det gäller mat. Vi reser en del på mässor och kundbesök. När man efter en hektisk dag sitter och ska beställa käk på stadshotellet i Borlänge eller på något hak på Avenyn, då tar det en evighet att beställa mat. Brukar ibland sluta med att hon går ut i köket och pratar med kocken, så blir det någon specialare av något slag. Vi andra håller på att svimma av hunger innan det är klart.
Jag har läst eller hört någonstans att om man inte kan bestämma sig för vad man ska ta på menyn, så ta alltid nummer tre i listan. Det kommer att bli bra oavsett. Inte för dyrt, men inte det sämsta på menyn heller. Det var kanske Stenbeck eller Guillou, eller Leif GW Persson som sa det in någon intervju. Någon sån där gubbe var det i alla fall.
I vår familj har vi tagit det ett steg längre tänkte jag på häromdagen. Jag och hon som är ljuset i mitt liv spankulerade iväg till Kapsylen för att titta på konst. Bland annat var det ett gäng sveriegfinnar som hade en gruppuställning (se bild ”Lappad och lagad” av Jari Enqvist). Vi minglade runt lite med konstnärer och vernissagegäster tills vi började bli hungriga.
Min fru vill den här kvällen ha Fish and Chip, så enda alternativet när vi är hemma på Södermalm är Beefeter Inn på Götgatan. Det är där vi brukar äta Fish and Chip. Då slog det mig att vi har slutat att titta på menyer när vi äter på ställen i vårt närområde. Behöver vi plankstek så går vi till Stinsen, när det är dags för hämtpizza, hämtar jag en Mellanzane och en färsk grönsakspizza från Ricardos. Vi säger aldrig att vi ska äta indiskt, jag brukar fråga om vi inte ska ta en Chicken Tikka. Vilket betyder att vi går till Holy Cow. Vill man ha Biff Rydberg eller Röding går man till Timmermans. Jag kan fortsätta ett tag till men så där ser det ut. En eller två utvalda rätter på ställen som aldrig byter meny (Uppdaterat: Timmermans har bytt ut sin meny, så den finns inte längre som valbart alternativ). Folk lägger allt för mycket tid på att läsa menyer och välja mellan olika helt likvärdiga saker.
Du kan säga att det låter aspigt – Jag säger att jag gillar snabba beslut.
