Första maj, trädgårdsarbetarnas dag. Har huggit ved och klippt gräset. Jag sitter nu vid mitt köksbord i torpet efter en god lunch och blir sugen på en kopp kaffe. I köksskåpet finns konserverad tonfisk, salt, florsocker och en påse popcorn, bland mycket annat. Men kaffet är slut. En motgång som det är lätt att drabbas av om man tillhör människotypen som varken skriver listor eller storhandlar. Mina matinköp går till så att jag en gång per dag går omkring lite planlöst i butiken, småpratar med grannar jag stöter på, och köper sånt som har förpackningar med glada färger med innehåll som ser gott ut. Utan tanke på vad som egentligen saknas därhemma i skåpen.
Då och då uppstår därför akuta bristsituationer.
Jag tofflar ut i garaget, sätter på mig kängorna och mc-stället, tar ner hjälmen från hyllan och kontrollerar att ingen spindel bosatt sig där över natten. Rullar ut hojen och greppar gasrullen. Fast besluten att åka till affären och köpa kaffe. Snabbt ta mig från punkt A till punkt B. Utföra uppgiften och sedan återvända hem igen. Effektivt, rationellt och resultatorienterat.
Luften är kallvarm på det där vårlika sättet. Friskt. Solen glimtar till bakom ett moln. Motorcykeln känns rapp och följsam i kurvorna. Jag passerar avfarten till närmaste mataffär. Fortsätter förbi ladan där det brukar vara loppis på somrarna. Svänger in på en av de allra smalaste och kurvigaste roslagsvägarna. En kär gammal vän. Rullgruset är bortsopat. Vägen är torr och fin. Jag kryssar mellan potthål och tjälskott. Underbart. Letar upp nya småvägar.
Med stelfrusna fingrar. Långt senare. Det blir kaffe med mazarin på en mack många mil hemifrån. Och våren är äntligen här.
