Fredag. Färsk lön på kontot. Frihet runt hörnet. Nu kör vi!
I’ve been working till the middle of the night
I’ve been working like I haven’t got a life
But tonight I’m gonna take it back
But tonight I’m gonna have a laugh
(The Subways – Friday)
Kategori: Tankesmedja (Sida 16 av 32)
Just nu faller råvarupriserna, börserna darrar och domedagsprofeter pratar om att en ekonomisk härdsmälta står för dörren. Nu igen. Men chopperbyggaren står rak i ryggen med båda fötterna på betonggolvet och låter sig inte lamslås. Det är ju en sån person man skulle vilja vara. Inte neurotisk, ängslig och paranoid som jag är.
Tittar man på tillgänglig statistik verkar det uppenbart att chopperintresserade människor är mer obekymrade av konjunktursvängningar. De vet vad de vill, vart de är på väg, och genomför sina långsiktiga planer utan att vika en tum från målet även om det blåser snålt utanför garageväggen. Därför är de också en garant för stabilitet och tillväxt i samhället. De ser i sanning ut att vara fria och obundna själar helt opåverkade av modetrender. Troligen så är de gladare och nöjdare dessutom, men det är bara en gissning.
Slut på den långrandiga inledningen. Här är teorin uppbackad av hård fakta:
I graferna nedan ser man Stockholmsbörsens rörelser från strax innan finanskrisen 2008 fram till idag. I bilden under kan man jämföra hur personer i Sverige söker på vissa ord på Google under samma period. Den röda kurvan visar sökningar över tid på ordet ”Chopper” som ni ser en ganska stadig kurva på en hög nivå som i huvudsak bara följer årstidernas naturliga växlingar. De som söker på ordet ”Bobber”, blå kurva, verkar dock helt lamslagna vid tiden för nedgången i ekonomin och slutar helt och hållet att försöka förverkliga sina drömmar under den svåraste perioden. Sökningarna bottnar så att de inte ens ger utslag i statistiken förrän kreditmarknaden hämtat sig. Vi ser här ett tydligt samband med makroekonomin. Den gula kurvan visar sökningar på termen ”Cafe Racer”. Det är människor som verkligen ser ut att leva ur hand i mun. Alternativt vänder kappan efter den vind som för tillfället blåser över Nytorget. Sommaren 2011 verkar det ha blivit trendigt med bakåtflyttade fotpinnar och clip-on. Innan dess låg intresset på noll. Lustigt nog så sammanfaller intresset för att söka på ”cafe racer” ganska exakt i tid med ökningen för ”pulled pork” som ni kan se i bilden längst ner. Ett sammanträffande kanske, men ändå.
Ja. Men vad fan nu skiter vi i detta och tar en hojtur. Och för egen del har jag iallafall övertygat mig själv om att jag för min personliga utveckling behöver skaffa mig en genuin, klassisk och traditionell chopper till sommaren.
Källa: Google trends
FixarErik skickade en bild på sitt senaste lackjobb. Texten lyder ”Pessimum est Optimus” som betyder något i stil med ”Det sämsta är det bästa”. Kan det vara namnet på det superhemliga projektet han håller på med? Man har hört honom muttra ovanligt mycket om PanHead och långt framhjul på senaste tiden. Det låter lovande. Lackjobbet är ju redan det av yppersta garagekulturklass. Som vi diskuterat tidigare så är det sällan så att det som allmänt betraktas som bäst, verkligen är det. Bäst alltså. Eftersom det som flest människor gillar är ungefär lika spännande som laktosfri mellanmjölk i koffeinfritt kaffe.
Det är ju så att en motorcykel aldrig kan bli riktigt formfulländad förrän en entusiast med slägga och skärbrännare har tagit bort det mesta av originaldelarna och byggt om den efter eget huvud. Det vinnande konceptet är ofta; liten tank; vibrerande motor; ingen fjädring; ingen komfort. Dåligt, men unikt, personligt och därför också bäst. Redan romarna under antiken brukade säga ”Pomum pulcherrimum ssepius est pessimum” som troligen kan översättas till ”De vackraste äpplena är ofta de sämsta”. Vilket är sant även när det gäller motorcyklar.
Härligt med planlösa söndagar. Man ska ju helga vilodagen så idag passade jag på att sova länge och sedan fixa frukost i soffan. Trivsamt att läsa tidningen till ljudet av muntert sprakande björkved i kaminen och fars-dags-grattis som plingar till i telefonen. Efter frukost var det dags att slumra en stund till. Sedan när jag laddat batterierna ordentligt strosade jag ut i garaget för att, som det brukar heta, skrota lite. Idag fick jag besök i verkstaden av en katt som heter Pär Lagerkvist, men vi kallar honom oftast bara för Pelle. Man ska inte förväxla katten Pär Lagerkvist med författaren och nobelpristagaren med samma namn. Han som skrev raderna ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår och mitt hjärtas skri i världen”. Katten tar lite lättare på livet vad det verkar. Jakt på gnagare, fågelskådning och friluftsliv i allmänhet är hans största intressen. På lediga stunder kan han ibland sitta och torrbryta på bobber-trajan i eftermiddagssolen eller putta ner skruvar och andra småprylar från arbetsbänken. Bara för att se vad som händer. Precis som jag själv gör idag. Plockar med skruvar och provsitter hojar och längtar till våren.
Åker man från Skanstull rakt söderut i 37 minuter och tar lite till vänster så hamnar man på en enslig grusväg i skogen. Ungefär där den här bilden är tagen. Stockholm är en liten stad, med massor av obebyggd mark runt omkring. Varför har vi bostadsbrist? Vad är problemet? Vad jag har förstått så finns det städer ute i världen där det bor fler människor på mindre yta än vad det gör i vår huvudstad.
Ända sedan medeltiden så har det varit bostadsbrist i Stockholm. När Gamla Stan blev för trångbott började man bygga på landsbygden utanför. Det som idag kallas för Kungsholmen och Södermalm, med omnejd. Efter ett par århundraden så byggde vissa fastighetsägare flerfamiljshus även på dessa områden. Hyreshus som till slut kom att dominera området. Staden växte. Man förtätade. På 20 talet byggde man snabbt upp massor av hus i området som idag kallas SoFo. Det var den tidens miljonprogram. Jag har själv bott i området. Lyhörda fuskbyggen om ni frågar mig. Men de är ju så gamla så många tycker de har blivit charmiga och området är populärt. Senare byggdes områdena i Fredhäll och Kristineberg. Där hade jag min första lägenhet när jag flyttade hemifrån. Lyhört fuskbygge. Under 60-70 talet kom det riktiga miljonprogrammet. Det löste en del av bostadsbristen, kortvarigt, men områdena var inte så charmiga och det fuskades säkert när man byggde. Själv bor jag nu i ett förtätat område nära Södra station. Området var utskällt när det byggdes, men vi trivs i vårt betonghus byggt på 80-talet med säkerhetsdörr av stål till lägenheten. Precis som man vill ha det. Men frågorna kvarstår. Varför byggs det hela tiden för lite, och varför bygger man inte, snygga, bra bostäder i välplanerade områden där folk trivs? Vi har en bostadsbrist och den verkar permanent över århundradena. Man har massor av obebyggd mark runt staden. Men man väntar med att bygga tills det blir kris och katastrof. När man väl bygger så ska det gå snabbt och då blir det fuskbyggen. Vem är det egentligen som tjänar på det? Bankerna? Politikerna? Markägarna? Bostadsrättsinnehavarna? Byggföretagen? Villaägarna? Du och jag som redan har någonstans att bo? Förmodligen allihop, eftersom det verkar finnas en tyst konsensus om att det ska vara bostadsbrist.