Under den korta svenska choppersommaren. Det vill säga tiden när man inte är fjättrad i sitt yrkesarbete, och njuter av den så kallade industrisemestern. Då befinner man sig känslomässigt någonstans mellan Nalle Puh och Thomas Jefferson.
Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.
– Nalle Puh
Frihet är ett stormande hav; bara ängsliga människor föredrar tyranniets stillhet.
-Thomas Jefferson
Det verkligt moderna är det som inte åldras trots tidens gång.
Citat ur filmen ”Munekata kyoudai” regisserad av Yasujiro Ozu. Citatet återfinns i boken ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery. Översatt av Marianne Öjerskog
I sin roman Gentlemen skrev Klas Östergren en hyllning till rakkonsten. Våtrakning som utförs som en liten ceremoni. Med rakkniv och borste av grävlingshår, med vilken man jobbar upp ett kraftigt lödder från sin raktvål som ligger i en kopp. Han skrev även om andra saker i boken – som hur man ska knyta en slips – och boxning. Alltihop mycket fascinerande ämnen.
Jag har aldrig vågat mig på det där med rakkniv, verkar farligt. Men den rakhyvel som ni ser på bilden har hängt med länge. En så kallad säkerhetshyvel. Den lanserades som ett säkrare alternativ till rakkniv av Gillette år 1901. Köpte min på en konsumbutik i Skanstull 1986. Det var under värnplikten då det var en överfurir som hade väldigt starka åsikter om rakning – varje morgon. Poängen med att vara noga med rakningen, lärde vi oss under en övning med skyddmask. Vi skulle då krypa omkring i trånga gångar fyllda med tårgas, och övade strid i bebyggelse. Den som var orakad – kunde omöjligt få masken tät – fick i sig tårgas – mådde ganska illa.
Så i dessa oroliga tider är det extra noga att man ser till att ha riktigt vassa rakblad laddade i sin säkerhetshyvel. Jag brukar byta fyra gånger per år eller när bladet känns slött.
Idag är det dags. Så nu vet ni.
Med hjälp av reflektioner från en lågt stående januarisol kan även en strålkastare med märket Lucas ingraverat i glaset se ut att lysa.
Pular runt i torpet. Plockar med grejer. Femton minusgrader på termometern. Inte ens katten vill gå ut. Då ringer telefonen. Jonatan undrar om jag känner någon som har en sjutums insats till en Lucaslampa. Vi surrar lite och lägger på.
Då minns jag att det nog kan finnas en sådan insats i ett hörn, på en hylla någonstans. Jag pälsar på mig och går ut i iskylan. Mycket riktigt i en av bodarna hittar jag lampan. Den har suttit på en hoj som jag haft mycket glädje av en gång i tiden. Byggde om och bytte delar på den varje år. Sålt själva cykeln för länge sedan till en snubbe på Lidingö. När jag ville ha någon ny hoj som var gammal. Insatsen till strålkastaren är kvar av en eller annan anledning. Man byter så mycket lampor hit och dit när man håller på. Nu får den vandra vidare till Jonatan så att han kan ta ett steg framåt med sitt bygge av en gammal Triumph. Sedan (om några år) när han inte längre behöver lampan så kommer han att byta bort den mot något annat med en i gänget som håller på i den så kallade hojsvängen.
Prylarna går runt. Vår typ av återvinning i något sorts slutet system. Återvinning som aldrig tar slut.
Jag blir mest förbannad när jag tänker på rysslands anfall på Ukraina. Det måste ta slut nu. Peter Pomerantsev formulerar det bra i den här artikeln i Dagens Nyheter:
”Ryssland vill skapa en ny världsordning där diktaturen dikterar villkoren. Om inte Putin stoppas i Ukraina blir framtiden brutal.
Det handlar inte bara om ”att hjälpa Ukraina”. Det får det att låta som någon sorts välgörenhet som går att byta ut mot nästa goda ändamål, som det finns många av.
Målet måste definieras om till ”att stoppa Ryssland”. Stoppa Ryssland från att invadera Ukraina nu och någonsin invadera det igen. Stoppa Ryssland från att bedriva utpressning mot världen genom att manipulera tillgången till mat och energi. Stoppa Ryssland från att skapa kaos i världen.”
Läs hela artikeln här:
© 2024 Garagekultur
Tema av Anders Noren — Upp ↑
