Kategori: Nostalgitripp (Sida 1 av 2)

På jakt efter en madeleinekaka

03 maj 2021 /

I den första delen av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” förekommer en berömd scen där berättaren drar sig till minnes en vardaglig episod från sin barndom genom kombinationen av lindblomste och det bakverk som kallas madeleinekaka.

Min madeleinekaka är kombinationen av vårdamm, varm motorolja och det knirkande ljudet av ett spärrskaft. När alla dessa intryck sammanfaller. Då minns jag farsan som låg på asfalten utanför garaget. Muttrande och svärande, när han bytte olja och filter på Amazonen. Mitt jobb var att räcka honom rätt verktyg när han bad om det. Mest satt man där i solen, kände vårdammet på tungan, doften av fjolårets motorolja som rann ner i en bunke, och lyssnade på skruvandet.

Det är väl därför jag håller på och skruvar. För att komma tillbaka till barndomen en stund.

Igår var det premiärtur med den gamla trajan. Hej landsväg! Du kurvige gamle vän.

Första stoppet

20 april 2020 /

På grund av Coronaviruset som härjar har vi mangrant hållit social distans till alla våra vänner. Personligen har jag dessutom blivit korttidspermitterad från det dagliga förvärvsarbetet. Tack vara detta har det blivit en hel del kvalitetstid i experimentverkstaden. Kommit till skott med en del förbättringar av åkkomforten. Efter att ha suttit hopvikt som ett gem på den här hojen i många hundra mil, har jag nu äntligen kommit mig för att sänka fotpinnarna. Så att mina 181 cm kan få plats. Eftersom bromsstaget då blev för kort var jag tvungen att snida till ett nytt stag av en 6 mm stång jag hade liggandes till ingen nytta. Som lök på laxen, eller eventuellt som grädde på moset, svetsade jag även ihop en sissy. Den gamla skylthållaren hade vibrerat sönder, och det är som bekant roligare hitta på något nytt, än att bara göra om något gammalt.

Utvärdering efter första åkturen; snyggt; ökad komfort.

Första åkturen krävde även ett första tankstopp.

Utvärdering av första tankstoppet; fick i 4,71 liter; komplett upplevelse inklusive den obligatoriska gubben som ville berätta allt om hojen han ägt en gång som tydligen såg exakt ut som den här…ojojoj vilka resor dom gjorde..hojen var snabb som satan…avverkade asmånga mulliga mil…

På vägen hem växte en stark övertygelse inom mig; allt kommer att bli precis som vanligt igen. Man meckar, kan kör hoj, och motorcyklar drar till sig gubbar som snackar för mycket. Nu väntar man bara på vårvärme, slut på coronahärvan, att få surra fast tältet, möta upp med polarna, åka en sväng, tälta vid en sjö, hinka bärs, åka en sväng, tälta på en hojfest, hinka bärs, surra fast ett tält, surra med polarna, hinka bärs…hojen kommer vara snabb som satan…vi kommer avverka asmånga mulliga mil…

Alunda järngjuteri

13 oktober 2018 /

Bosse och Göran använder sig av den näst senaste industriella teknologin i sitt järngjuteri. En teknik som de lärt sig av sin far och bygger på mycket stort hantverkskunnande. Ett kunnande som tog sitt avstamp långt bakåt i tiden till när människorna första gången lärde sig gjuta metall i en sandform, och varsamt förfinats fram till i dag. Det är roligt att besöka såna här gamla industrier som har drivits på samma sätt i generationer, och överlevt mot alla odds. Det är verkligen ett stycke levande historia. Tiden har stått stilla i dessa lokaler. Många av kunderna har gjutit sina urnor med släktvapen på samma sätt och med samma utseende så långt någon kan minnas. Vad gör det då med långa leveranstider? Kupolugnen från 1946 startas ungefär 4 gånger per år, missar man sin beställning till det då får man vänta till nästa gång.

Det här företaget är lite som ett långkok på högrev, det blir bara bättre ju längre tid det får ligga i grytan. Till skillnad från många moderna snabbfotade tillväxtföretag, som är mer som bacon i en het panna. Blir snabbt knaperstekt men om man inte aktar sig noga blir det bränt.

Kanelbullens dag

04 oktober 2018 /

Min mor var en kärv kvinna från norra Finland. Hon visade sin kärlek till oss barn främst med att ge oss örfilar. Slog hon barnen? Nej, en örfil, ”korvapuusti”, är i detta sammanhang inte alls en smäll man kan få, utan en finsk kanelbulle. Ska se ut som på bilden. Jag har alltid tyckt att de ser ut som små glada segelbåtar på väg ut på äventyr. Lite kaxiga, särskilt om man jämför med den svenska så kallade ”bullen” som bara ligger där platt på bordet.

Men glad kanelbullsdag på er. Vilken form på bulle ni än väljer.

« Äldre inlägg

© 2024 Garagekultur

Tema av Anders Noren — Upp ↑