Den här vintern har länge vägrat att släppa greppet om landet. Nu i påskhelgen anades dock en första glimt av våren, svag och flämtande. Men ändå.
Jag kände att det började spritta i kroppen av hopp om att motorcykelsäsongen skulle kunna vara igång snart. Gick ut i garaget. Provsatt Hinkleytrajan. Vred om nyckeln. Tryckte på startknappen. Den puffade glatt igång på första försöket.
Har nu inspekterat samtliga vägar i min del av Roslagen. Torrt och nästan fritt från grus.
Nu är det då äntligen höst. Dags att rulla in hojen och förbereda sig för en för en säsong av inomhusaktiviteter. Exempelvis underhållsarbete.
Underhållsarbete är en både rolig och nödvändig del av livet som motorcyklist.
Underhållets främsta uppgift är att det som är trasigt ska lagas, att nya fel ska förhindras, att antalet fel ska minska och att det ska gå längre tid mellan felen. Syftet är att uppnå högre tillförlitlighet. Livslängden och komforten ska maximeras och optimeras.
Eller vänta lite, jag ändrar mig. Underhållets främsta uppgift är att vara underhållande. Exempelvis om man klantar till det så kan man bjuda på sig själv och skratta tillsammans med goda vänner åt hur dumt det blev. Då är det bra att man delar garage med andra som är ungefär lika begåvade eller klumpiga och har lika dålig impulskontroll som jag själv. Det blir mer underhållning på så sätt.
När jag tänker efter lite mer så är nog underhållets främsta uppgift istället att det ger en anledning att umgås. Att man har ett garage som man delar med goda vänner. Ett ställe där man ses under de mörka månaderna och ha det riktigt bra i all enkelhet någon kväll i veckan. Med vänner man kan ha roligt med. Med vänner som hjälper en att komma på rätt spår igen när man klantat till det riktigt ordentligt. Som stöttar när livet suger, eller hojen rasat fullständigt.
Den tyske konstnären Anselm Kiefer ställer ut på Artipelag fram till och med 8 januari 2023. Den är väl värt ett besök. Vad jag vet har han inte ställt ut i Stockholm någonsin, men nu är det dags. Jag tog hojen dit i somras för att se utställningen. Många klagar på att inträdet på 400 kronor är dyrt. Men för den här utställningen tycker jag det är väl värt det. Konsten är fett äkta.
Anselm, född 1945, växte upp i det sönderbombade tyskland under efterkrigstiden vilket såklart har präglat hans konstnärskap. Verken pendlar på en knivsegg mellan det sköra och det brutala.
Jag såg ett par av hans arbeten första gången i Berlin på åttitalet och det gjorde ett stort intryck på min unga och oförstörda själ. Roligt att få återse detta konstnärskap.
Bilden längst ner är ett foto på ett vykort med ett verk av Anselm Kiefer som jag köpte i Berlin i slutet på 80-talet. Jag återfann det nyligen, instoppat som bokmärke, i en utställningskatalog i min bokhylla.
Hur jävligt det än är så kan man lita på att det alltid blir tisdagstrivsel på klubben. Lite meck, lite trams, en del allvar och några bärs. Mycket bra för välmåendet.
