Som bakåtsträvare är man glad när man kommer ett steg fram och två steg bak. Till slut står man där framför en hög med grus och tänker ”jaha då var det klart”.
Sida 17 av 147
När det är utfärdat stormvarning och det vräker ner snöblandat regn. Då är man lyckligt lottad som har en experimentverkstad att krypa in i. Där kan man tillverka chopperdelar och längta till våren.
För 30 år sedan spikades det ihop en plywoodlåda i ett parkeringsgarage på Kungsholmen. I lådan fanns det plats för några motorcyklar med tillbehör och med möjlighet att låsa in grejerna. Praktiskt för att kunna lämna verktyg och lösa motordelar kvar i garaget mellan meck-kvällar. Plywoodlådan kallades för Lådan.
Det var det som blev Lådan MC. Som därefter har vuxit till sig till sin nuvarande storlek. Som blivit ett andra hem för många. Vår andra familj utanför familjen. Ett vardagsrum där man alltid är välkommen. Man kan ha skilt sig och bytt arbete några gånger om. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Föräldrar har lämnat jordelivet. Men Lådan består som en stadig punkt i livet.
Lådan MC grundades 1991 och rockar fortfarande. Ska bli kul att vara med och se hur byggena, festerna och resorna blir under nästa 30 årsperiod.
Nu har det gått en alltför lång tid sedan jag sist berättade något ur mitt fantastiska liv som bakåtsträvare. Mycket har hänt sedan sist, upptäcker jag när jag tittar tillbaka i min kameras minneskort.
Här är ett nedslag i en av de händelser som nyligen passerat. Ett minne från en av mina många resor runt om i världen.
Vi är några livsnjutare som har som tradition att åka med hojarna till Åland en helg under hösten. Pandemin har satt käppar i hjulet för detta en tid. Så vi var lite oroliga att Åland skulle ha sjunkit, flutit bort eller på annat sätt försvunnit. Men jag kan lugna er med att det finns kvar. Man kan fortfarande njuta dess inhemska specialiteter, och inhandla läckerheter som korv, öl, Jallu, wasabisenap och tervaschampoo.
Mycket bra.
Enligt traditionen, ordnade Strul kalas i anslutning till Mälaren Runt. På grund av andra åtaganden, som tog min tid i anspråk, valde jag den korta vägen och åkte direkt till festen. Det som brukar kallas för Mälaren Rakt. Det var som en dröm. Eller ett eko av ett avlägset minne. Hojar, levande musik och trevligt folk. Som vi har längtat. Det hela liknade mest ett kosläpp med glada människor som studsade runt och hade yrsel.
När jag kom hem och tittade på bilderna i luren, upptäckte jag dock att alla var suddiga. Jag visar här två exempel på det. ( Det är inte smuts på linsen utan verkar vara ett invärtes problem i telefonen). Kan bero på att jag i yran som rådde, både tappade bort luren och sedan hittade den igen.
Men. Det får mig ändå att fundera på det här med gammalt och nytt. Hojen här på bilden nedan är en chopper byggd på en 60-tals Triumph. Ett hojmärke som av många betraktas som opålitligt. Jag har själv goda erfarenheter av gamla hojar. Mest Triumph. Som fungerat klockrent år ut och år in, om man gör regelbunden service och översyn. Hojar man gärna kör på en längre semester trots att de tillverkats för 60 år sedan och haft fler än 20 mer eller mindre händiga ägare. Visst händer det att man blir tvungen att laga nåt på vägen. Oftast (men inte alltid) är det sånt man kan åtgärda med de enkla verktyg man har med sig, och man kommer hem för egen maskin igen.
Elektronik däremot. Oavsett märke, Går sönder inom ett par år och är helt omöjliga att laga.
Så hur länge står vi ut? Är framtiden befriad från elektronik och vi återgår till mekanik igen. Borde ju ligga i tiden, med återbruk och grejer som en bysmed kan lappa och laga med enkla medel. Grejer med obegränsad livslängd.
