Det är torsdag. Första träffen för året i Nifsta. Man är laddad. Man är på. Stänger ner datorn på jobbet så fort det går. Kickar igång hojen. Som vanligt hoppar den villigt igång på sista kicken. Solen skiner. Inte jättevarmt. Men med hopp om att våren äntligen är på gång. Gasar iväg. Känner att det kärvar lite. Gasar på lite mer. Njuter av färden med hårsvallet fladdrande i vinden. Eller nä. Har inget hårsvall. Har hjälm. Men ni fattar känslan. Efter ungefär två mil går gasvajern av. Eller det är vad jag tror. Men idag är det inte något dussinhaveri utan jag har drabbats av ett – Fett – Äkta – Haveri. Själva gasrullen har gått av. Utmattad metall? Men man kan inte klaga. Den där gasrullen har det gasats med sedan 60-talet. Den har förtjänat att ge upp. Kanske har den haft för många ägare med hemlängtan, som hållit stumt i ösregnet, för att komma hem på en gammal traja.

Själv fick jag gasa mig hemåt med vajern i handen, användande mig av den så kallade pimpelmetoden. Det gick det med.

Imorgon är det torsdag igen. Får se om jag kommer till Nifsta då. Med en ny (fast gammal) gasrulle jag hade i en låda.