I den första delen av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” förekommer en berömd scen där berättaren drar sig till minnes en vardaglig episod från sin barndom genom kombinationen av lindblomste och det bakverk som kallas madeleinekaka.
Min madeleinekaka är kombinationen av vårdamm, varm motorolja och det knirkande ljudet av ett spärrskaft. När alla dessa intryck sammanfaller. Då minns jag farsan som låg på asfalten utanför garaget. Muttrande och svärande, när han bytte olja och filter på Amazonen. Mitt jobb var att räcka honom rätt verktyg när han bad om det. Mest satt man där i solen, kände vårdammet på tungan, doften av fjolårets motorolja som rann ner i en bunke, och lyssnade på skruvandet.
Det är väl därför jag håller på och skruvar. För att komma tillbaka till barndomen en stund.
Igår var det premiärtur med den gamla trajan. Hej landsväg! Du kurvige gamle vän.
Några livsnjutare ville suga ut den sista biten av sommarens sötma. En hojtur, en båttur, en stuga och en vedeldad bastu i Ålands skärgård, så löd planen.
Elva startande hojar skulle sammanstråla från olika håll och mötas upp vid färjan i Grisslehamn till Eckerö. Ombyggda motorcyklar från det ljuva sextio-och det hippa sjuttiotalet som sig bör. Ett av de snyggaste startfälten man kan tänka sig.
Magnus från Sundsvall startade med sin Norton redan tidigt på fredag morgon. Dessvärre, på grund av tung packning sprack hans fina alutank redan i Gävle. Där fick hojen husrum hos Bockens MC (fina människor). Magnus fortsatte färden med tåg och buss.
Ett annat gäng startade i Stockholm och skulle möta upp mig och Svenne på en mack i Norrtälje.
Svenne och jag stod vid macken på utsatt tid. Vi väntade och väntade. Väntade och väntade.
Var har de tagit vägen frågade vi oss? Nu börjar det bli brådis till färjan sa vi till varandra.
Plötsligt hördes ett karaktäristisk smattrande ur piporna på Tompas Chopper, han rullade in på macken och kunde berätta att Milles hoj fått elfel och stod fastlåst i ett träd samt att Ricard fått punktering. Luften läckte ut trots punkasprej.
Nåväl vi hade inte tid för några meckstopp. Mille och Ricard fick skjuts och vi kunde fortsätta färden utan missöden.
Rätt bra ändå. endast tre haverier av elva möjliga. helgen förflöt sedan helt enligt plan. Fint väder, bastubad, dopp i havet. Hojturer runt Åland och en hel del god mat, öl och sprit.
Slutligen. För att förmedla den finstämda känslan av denna resa ytterligare, vill jag passa på att påminna om den finlandssvenske skalden Jonatan Reuter, född 27 juli 1859 i Ekenäs, Finland, död där 10 november 1947 och författare av dikten Till havs.
Till havs
Nu blåser havets friska vind ifrån sydväst Och smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!
Till havs, till storms, du djärva jakt, Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!
På endlös led är livet fritt, ej trives tvång, När havet sjunger, grönt och vitt, sin höga frihetssång
Till havs, till storms, du djärva jakt, Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!
Sväll härligt, sköna segel, sväll i vindens dust, Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!
Till havs, till storms, du djärva jakt, Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!
Härligt med planlösa söndagar. Man ska ju helga vilodagen så idag passade jag på att sova länge och sedan fixa frukost i soffan. Trivsamt att läsa tidningen till ljudet av muntert sprakande björkved i kaminen och fars-dags-grattis som plingar till i telefonen. Efter frukost var det dags att slumra en stund till. Sedan när jag laddat batterierna ordentligt strosade jag ut i garaget för att, som det brukar heta, skrota lite. Idag fick jag besök i verkstaden av en katt som heter Pär Lagerkvist, men vi kallar honom oftast bara för Pelle. Man ska inte förväxla katten Pär Lagerkvist med författaren och nobelpristagaren med samma namn. Han som skrev raderna ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår och mitt hjärtas skri i världen”. Katten tar lite lättare på livet vad det verkar. Jakt på gnagare, fågelskådning och friluftsliv i allmänhet är hans största intressen. På lediga stunder kan han ibland sitta och torrbryta på bobber-trajan i eftermiddagssolen eller putta ner skruvar och andra småprylar från arbetsbänken. Bara för att se vad som händer. Precis som jag själv gör idag. Plockar med skruvar och provsitter hojar och längtar till våren.
Eftersom solen sken när man satt inne och jobbade hela torsdagen var man ju sugen på en hojtur till kvällen. Efter arbetsdagens slut åkte jag till Rost för att träffa Hr O, Hr P, Hr D och Hr N som även de var intresserade av att köra motorcykel. Herrarna N och P var punktliga som vanligt. Vi intog en lättare skaffning i väntan på Hr D och Hr O som dröjde.
Det telefonerades en del för att vi skulle vara underrättade i status. Hr D hade tappat lampsargen och sökte efter tejp. Hr O kickade och kickade men det resulterade inte i något resultat. Alla kom med goda råd. Sedan tappade vi samband med honom och svävade en lång stund i ovisshet om vad som hade hänt.
Slutligen och smått mirakulöst dök Hr O ändå upp. Och det med stil. En liten rolig Triumph hade han med sig. Treliterstanken gjorde dock att utsikterna att ta en längre tur grusades.
Hr N insåg i detta skede att han nog höll på att bli förkyld och ville hem. Hr P kände av dagens hårda slit och började prata om att en lagom tur kanske kunde vara att åka hem till Nytorget. Hr D telefonerade och meddelade att hans Triumph vägrade att starta, vilket var lite tråkigt.
Var och en drog sedermera hem till sitt. Men på det hela taget var det ett gott försök och en bra ansats att ta en hojtur. Och vi hade väldigt trevligt. Bland annat pratades det om alla strapatsrika och äventyrliga hojturer man gjort vid andra tillfällen. Det avhandlades meckstopp på mörka skogsvägar, utan mobiltäckning, när det regnar och annat som är trevlig att prata om när man sitter inomhus och dricker kaffe med andra motorcyklister. Vi var alla eniga om att detta måste vi göra om. Så nästa torsdag kanske vi ses igen och försöker ta en hojtur.
